Snobb-stad

Det som upprör mig mest just nu (förutom alla vanliga källor till Jullan-upprördhet ni vet) är det faktum att cykelpumparna som är utplacerade i city inte går att använda om man inte har typ en ny cykel. Ventilerna fungerar nämligen inte.

Vad är detta för snobberi? Att anta att alla har nya cyklar?

Nej, om jag var kommunpolitiker skulle jag driva frågan om att VERKLIGEN främja cyklandet.

Men nu är jag inte det utan skriver lite här istället och vet ni, jag känner mig redan mindre upprörd. :)

Äntligen...

...är frågan om alkoholens skadeverkningar (inte minst som starkt bidragande orsak till massa brott) lite mer på tapeten än vanligtvis. Exemplvis gör Kaliber ett mycket bra program (del ett i två delar).

Hur alkoholen görs till en bisats. Om den nämns alls. Trots att den är en faktor i så otroligt många brott... Vad är förklaringen till detta?

Jag kan bara komma på en: För att det blir så jobbigt om vi för upp frågan. För alla dricker ju alkohol. Många väldigt måttligt men ändå. Man är en del av konsumtionen som i så många fall leder fel. Man kan på en konferens konstatera att det är ju för förfärligt att tonåringarna dricker så mycket och sen går man direkt ut till det mingel som ordnas där det skulle ses som skandal om det inte serverades alkohol. Ja, jag vet att det går att dricka på olika sätt så det behöver ni inte kommentera. Men det är ju ett faktum att alkohol är norm idag. Trots allt det ställer till med. Är det inte dags att fler börjar ifrågasätta denna norm och kanske till och med sällar sig till rabiater som mig (okej, lika rabiat går det nog inte att bli) men om det känns lättare finns det ju iallafall några kändisar att se upp till :)

Jag har ställt frågan så många gånger förr men jag fattar bara inte. Varför blir inte fler nykterister?

och så lite musik

* Calaisa kommer snart med nytt. Tills dess finns det en singel ute på deras Myspace. Jag hoppas att den är bra.

* Var och lyssnade på Joakim och Joel på Mosebacke igår kväll. Grymt bra alltså. Tror definitivt att vi kommer att få se och höra mycket mer. De spelar exempelvis i Kungsan 8 juni (om jag inte är felinformerad).

En erfarenhet rikare

I helgen var jag på tyst retreat för första gången. Begav mig ut till Marielund ute på Ekerö (?) för två dygn i tystnad. Retreaten anordnades av min kyrka och vi var en grupp på cirka 20 personer inkl 2 ledare. Det var en fantastisk miljö och det faktum att vädret var så tilltalande gjorde att den eventuella frustrationen av att inte få prata minskades betydligt. På det hela taget gick det bra att vara tyst även om de första måltiderna kändes lite ovana och att jag blev lite rastlös efter söndagens lunch. Flera gånger läste jag saker i bibeln eller den bok jag hade med som jag bara "måste få kommentera". Men icke. Vi hade tidebön 4 ggr per dag och gemensam vägledning. Däremellan fanns det alltså gott om tid för bön, läsning och att bara vara.

Hade bestämt mig innan för att inte vara så sjuk effektiv som jag typ tenderar att vara för det mesta. Det skulle inte vara ett misslyckande om jag inte hann läsa extremt mycket tex. Lyckades ganska bra med denna "känna-lugnet-ambition". Men det går nog att utveckla detta rätt mycket.

Jag tror att det är väldigt nyttigt och välbehövligt att dra sig undan och söka Gud i stillhet. Jag kan verkligen för egen del känna att bibelläsningen mår bra av det. Det blir så lätt för mig att jag läser ett visst bestämt avsnitt och jag är ganska dyuktig på att hålla i det (ganska extrem pliktmänniska som man är) men ändå kan jag ju missa hela berättelsen, hela poängen för att läsningen blir något jag ska bocka av och liksom göra varje dag...

Samtidigt kan jag känna att när man exempelvis bor själv finns det ändå ganska mycket möjligheter till detta även utanför retreaten så så annorlunda kanske det ändå inte är. Men det beror nog som sagt väldigt mycket på livssituation. Jag tänkte under helgen och när jag skulle förklara för mina kollegor vad jag skulle göra att "Oj, hur gör man en sådan här helg om man inte tror på Gud"?

Jag kan nämligen inte föreställa mig hur det är. Att inte tro på Gud alls. Däremot har jag tvivlat på både det ena och det andra genom åren och lär säkert fortsätta med det. Men tron finns där i grunden. Och kanske är det alla dessa funderingar, analyserande och perioder av tystnad/ensamhet som ändå gjorde att jag inte tyckte att retreaten blev så väldigt extrem. Kanske för att jag jämförde med hur jag kände efter mina 4 nätter långa vistelse i New York förra våren när jag i princip inte pratade med någon. Efter det var jag pratsugen vill jag lova.

Dock ska jag väl ändå erkänna att jag var först "ut". Man fick nämligen börja prata efter fikat och tagit sig ut på framsidan. Nummer två kom snabbt efter och reflektionerna efter helgen satte igång. Tänk vad olika man kan se på en helg trots att de yttre ramarna varit helt lika för alla.

Gemenskap i både tystnad men att ändå få dela sina tankar i samtal vänner emellan var väl ändå det jag kände mest längtan efter. O det som är så bra att jag ju får göra det titt som tätt. Även om det gärna får bli mer. Det är ju knappast mer stress eller ett mer fullspäckat schema man längtar efter. Utan gemenskap präglad av vila.

En annan sak jag tar med mig är att jag verkligen vill bo i ett hus som Marielund - fast närmare Stockholm city. Egna små rum, gemenskapsutrymmen, bönerum, kapell, stort kök etc. Att kunna dra sig undan men ändå verkligen dela livet. Vore så otroligt gött alltså. (och tro inte att jag har någon illusion om att ett sådant liv vore en dans på rosor)

Inser att det kommer bli svårt att fixa. Någon som vill skänka ett stort hus i närheten av Stockholm?

Kontentan av helgen är att jag är mycket nöjd.

helgen närmar sig...

1. På lördag kommer en av mina bästa vänner hem från Zambia efter alldeles för lång tid (även om det ändå gått förvånansvärt snabbt). Mathilda, jag ser verkligen fram emot att träffas. Prata och slå dig i ett par spel. Men det blir först efter punkt 2.

2. I helgen ska jag göra något jag inte testat förut. Jag ska åka på tyst (men gemensam) retreat på Marielund. Jag längtar. Men försöker nu att känna lugnet och inte hamna i diket att det blir en press att jag ska komma fram till en massa saker.

ett år

Kan inte för mitt liv begripa hur mycket som hänt det senaste året. Nej, jag har varken flyttat, bytt jobb, fått barn eller blivit med pojkvän.

Däremot har ungdomskyrkan hänt, jag har gått med i en församling, har fått så många fantastiska vänner och jag förstår förhoppningsvis åtminstone en liten, liten aning mer om Guds rike och hur jag vill leva mitt liv.

Att blogga eller inte blogga

Träffade Lydia igår. Som från början var en "bloggvän" som blev en riktig vän. Vi drack kaffe och pratade om många olika ämnen. Ett av dem är detta med att blogga. Vad ska man egentligen skriva om? Det händer ju massa saker i ens liv men de flesta av dem har man ju ingen lust att skriva om. Det är bra om det är personligt men det kan verkligen gå över gränsen. Dessutom finns det annat man av andra skäl inte kan skriva om på grund av jobbet. Exempelvis. Men så finns det ju också de där perfekta tingen som dyker upp där bloggen är perfekt för att delge sina tankar. Eller när man bara behöver skriva av sig till fler än dagboken. Det går ju upp och ner onekligen. Men jag är glad att ni är några som ändå tittar in här. Så Jullans kommer fortsätta leva vidare ett tag till. Även om det stundtals är helt dött eller iallafall tråkigt här.

Tanto

För ett år sen hade jag aldrig varit i Tantolunden. En park vid vattnet i Hornstull med minigolfbana och idylliska kolonistugor. Också en plats där det förekommer mycket stök. Fest, kärlek, glädje och tårar. Mycket alkohol och andra droger. Ett tillhåll för många tonåringar i Stockholm. Men på det här året har Tanto blivit en av mina absoluta favoritplatser. Parken har helt enkelt tagit en del av mitt hjärta och jag har inga planer på att ändra på det. I fredags var första kvällen för säsongen som vi tog vår grill och begav oss dit. Mitt i allt stök upplevde jag verklig frid. Du kan läsa mitt blogginlägg från kvällen på ungdomskyrkan.se här.

musik

1. Igår hade Ella "release" för sin personvalskampanj. Detta innebar att jag fick lyssna på Jonathan Johansson live på Hotell Anglais. Ljudet var kass men jag njöt ändå. Jonathan vid Stureplan kändes inte som en helt given kombination. Men å andra sidan är ju inte Jullan och Stureplan det heller :).

2. Köpte ny "att-ha-på-jobbet-musik" idag. The Welcome Wagon. Har tidigare fått tips om skivan från jag tror både Isa, Junan och Jenny men idag slog jag äntligen till. Har en stark känsla av att jag verkligen inte kommer att ångra mig. Sufjan Stevens har producerat skivan och bara bilderna i omslaget är värt ett köp. Som segertoner. Och ändå inte alls.

Best of hemtrakten & påsk

Befinner mig just nu i Huskvarna hos föräldrarna. Dock inte i föräldrahemmet eftersom de hunnit flytta ett par gånger sen jag bodde hemma. (Men jag kan nästan se huset jag är uppvuxen på härifrån, det ligger dessutom på samma gata). Har här en kväll och en hel dag på mig att göra "best of"-grejer på. Sen bär det nämligen av till Öland hela påsken. Där blir det mycket läsning, promenader, springturer, mat, spel och gemenskap.

Jag är iallafall supernöjd med hur jag får till mina dagar här:

1. Igår kväll hockey med pappa och David. Det finns ingen av mina vänner jag känt längre än honom, tror att han nästan hälsade på mig på BB när jag hade fötts (och han var typ 8 månader). Dessutom åt jag kebab, det var ett helt år sen det skedde sist. Fint det. Nog för att jag älskar det mesta med Stockholm men kebab kan icke erbjudas där.

2. Ska nu besöka en av mina favvo-platser på jorden; Huskvarna bibliotek för bara lite avslappning, läsning och nostalgi.

3. Resten av dagen ska jag träffa två av mina bästa vänner: lunch och häng med Junan som är hemma i B-ryd för påsklov. Därefter blir det träff med Bruno (Helena) som jag känt sen sommaren innan lekis. Mat med henne och sen hockey igen såklart.

Över påsk blir det tyst här såklart. Jag älskar påsken. Dels för att det är en lång helg som ändå inte för med sig så mycket hysteri.


Sen är det ju också så att påskens budskap förändrar allt.



Läs Barnabasbloggen: Jesus kom tll jorden för att dö.

Helg

Pannkakor vid Slussen, häng, upplevelsen av att det verkligen är skillnad att dra en tung kärra med opumpade och nypumpade däck, samtal om livet, promenad över Årstabron, konstaterandet att Stockholm är vackert, brunch, upptäckten av Vitabergsparken, ny cykelhjälm inför måndagens "cykla-till-jobbet-premiär-för-säsongen", Dixie Chicks "home"-skiva, föräldrar på besök, tur t Sollentuna, känslan av att hålla i en tvåveckors-bebis, bollkastning med busunge, spelkväll, förlust i Carcasonne, vinst i Carcasonne, paj, vänner, sol i ansiktet, 3 personer sovandes på 28 kvadrat, lyxfrukost, gudstjänst, fika, matlagning i Kista, hockey-förlust, depp, glädje, sommarplaner, glass med hallon, framtidsfunderingar, för stor trut, för liten trut, panik, Anna Järvinens nya, hopplös längtan, tacksamhet.

och så avslutningen med dokumentären "Jag ville inte leva detta livet" om Henke och hans vänner som fastnat i klorna på drogen GHB.

Tårar, tankar, hur göra något konstruktivt av att återigen ha blivit påmind om det liv många lever? Hur använda sina gåvor, sin tid och sitt liv. Hur vara medmänniska på bästa sätt?

spridda ting

1. Har inhandlat Anna Järvinens nya. Får rejäl vår/sommar-feeling av lyssnandet än så länge. Detta i kombination med att det står en bukett påskliljor på mitt skrivbord och att solen skiner ute gör att jag faktiskt vågar tro att våren är här.

2. Ikväll ska jag äntligen ute i Stockholmskvällen och grilla pannkakor . Var några veckor sen sist. Har saknat det mycket.

3. Läste ett intressant inlägg kring alkohol hos kristenunderjord. Kunde självklart inte avstå från att kommentera.

4. Är väldigt på att åka till Krakow, Bukarest, Budapest eller St Petersburg. Helst alla 4. Och fler därtill. Satsar nu på att komma till skott i åtminstone något av fallen inom en relativt snar framtid.

5. Vill fortfarande åka till Israel. Men i vår blev det ju inget. Så jag hoppas på hösten istället. Men hittar ingen klockren arrangerad resa så jag tar hemskt gärna emot tips.

6. I min församling har vi precis inlett genomgången av Apostlagärningarna som vi ska hålla på med det närmsta året. Hur spännande som helst.

En av världens vackraste sånger...

... "Broken Things" med Julie Miller.

En bön. Någon som lyssnar. Som svarar ja på frågan "If you want it you can have my heart"


Broken Things

You can have my heart
Though it isn't new
It's been used and broken
And only comes in blue

It's been down a long road
And it got dirty on the way
If I give it to you will you make it clean
And wash the shame away

You can have my heart
If you don't mind broken things
You can have my life
if you don't mind these tears

Well I heard that you make old things new
So I give these pieces all to you
If you want it you can have my heart

So beyond repair
Nothing I could do
I tried to fix it myself
But it was only worse when I got through

Then you walked into my darkness
And you speak words so sweet
And you hold me like a child
Till my frozen tears fall at your feet
...

Tack!

det var det där med statistik

I veckan upplevde jag mig för en stund som varandes en opponent. Ni har kanske läst om att Barnombudsmannen, BO släppte en årsrapport där barn intervjuas. Bland annat under rubriker som att "Vuxna brister i respekten för barn". Barn har blivit tillfrågade om en mängd saker och det framkommer en hel del intressant. En del är skrämmande, som att två procent inte tror att någon vuxen tillmäter barn lika stort värde som vuxna.

Men det är detta med att barn inte skulle kännas sig respkterade på olika håll som det kanske har rapporterats mest om.

På DN-debatt där årsrapportens resultat presenteras kan vi läsa följande:

"Barnen och ungdomarna i vår undersökning har en skrämmande låg tilltro till att vuxna kommer att bemöta dem respektfullt utanför hemmets och skolans väggar. När de åker kollektivt, besöker vårdcentralen eller biblioteket känner många att de inte blir bemötta med respekt. Bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt och enbart 41 procent i idrottsföreningen. Bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket eller fritidsgården. Mindre än hälften (47 procent) tyckte att de blev respekterade på vårdcentralerna."

Jag deltog på den mycket intressanta pressträffen i tisdags när BO presenterade och svarade på frågor. Passade då på att fråga om just detta eftersom jag tycker att den statistik som används för att göra dessa påståenden används på ett felaktigt sätt.

Frågan som ställdes till barnen var "Var finns det vuxna som respekterar dig och tar dig på allvar när du har något viktigt att säga?

Det var en flervalsfråga med 11 förutbestämda alternativ, 1 "annat ställe" och 1 "ingenstans". De som då exempelvis inte är med i en förening har självklart inte skrivit i denna, det är alltså inte exempelvis 41 % av de som faktsikt är med i en idrottsförening utan de 41% är av ALLA dvs, även de som inte är med i någon idrottsförening. Eftersom andra siffror indikerar att fler än 41 % är med i en idrottsförening så säger jag inte att det inte är ett problem och att det inte finns många barn som inte upplever att de tas på allvar, jag tror att det finns ett verkligt problem här men anser att man presenterar dessa resultat på ett felaktigt sätt.

Dessutom kan det ju vara så att barnen inte anser att de varit i någon situation som gjort att de reflekterat över om exempelvis någon på biblioteket tar dem på allvar, även om de besökt biblioteket. De kanske varit där med en lärare eller med sina föräldrar och då vänt sig till dem. Eller så har de helt enkelt inte haft något viktigt att säga just i dessa situationer? Då är det ju knappast naturligt att välja att kryssa i denna kategori.

Jag fick medhåll på pressträffen från en av dem som jobbat med statistiken och när man läser årsrapporten nyanseras resultaten utifrån exemplet jag tog upp med de som inte är med i en idrottsförening.

Men för mig blev detta, återigen, ett exempel på hur det går att tolka/överdriva resultat med hjälp av statistik. Kände mig också lite tacksam till tiden på metodkurser på stats i Göteborg då ens kritiska sinnelag fick lite hjälp på traven.

Men... Resultaten är på tok för låga när det gäller de flesta av kategorierna (och de andra frågorna). Vi har ALLA ett ansvar.

Jesus på Plattan

Blir glad och utmanad av att läsa om Klara Kyrkas vänner i DN.


Som volontär får man chansen att växa, påpekar Inga Pagréus; man hör till, man han en uppgift och man får gemenskap på köpet.
– Mycket sker med en när man blir räknad med, när man får tala allvar och glädjas eller sörja tillsammans med andra.

Varje diakon inom Svenska kyrkan har inför Gud åtagit sig uppgiften att ”bryta människors ensamhet” och ”uppsöka, stödja och hjälpa dem som befinner sig i kroppslig, själslig eller andlig nöd”. Inga Pagréus har lyckats med detta till den grad att hon nyligen har fått kunglig medalj.

– Det är roligt att få uppskattning, säger hon. Jag får mycket mer än vad jag ger. Det är en förmån att få möta alla dessa unika människor. Och att se hoppet tändas i deras ögon – det är stort!

Hon anser att det är Jesus Kristus som bäst har definierat begreppet solidaritet:”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matteusevangeliet 7:12)

– Jag tänker aldrig på att jag gör gott för andra, säger hon. Jag känner mig glad, inte god. Det här är inte välgörenhet, för vi människor är skapta för att hjälpa varandra.