En erfarenhet rikare

I helgen var jag på tyst retreat för första gången. Begav mig ut till Marielund ute på Ekerö (?) för två dygn i tystnad. Retreaten anordnades av min kyrka och vi var en grupp på cirka 20 personer inkl 2 ledare. Det var en fantastisk miljö och det faktum att vädret var så tilltalande gjorde att den eventuella frustrationen av att inte få prata minskades betydligt. På det hela taget gick det bra att vara tyst även om de första måltiderna kändes lite ovana och att jag blev lite rastlös efter söndagens lunch. Flera gånger läste jag saker i bibeln eller den bok jag hade med som jag bara "måste få kommentera". Men icke. Vi hade tidebön 4 ggr per dag och gemensam vägledning. Däremellan fanns det alltså gott om tid för bön, läsning och att bara vara.

Hade bestämt mig innan för att inte vara så sjuk effektiv som jag typ tenderar att vara för det mesta. Det skulle inte vara ett misslyckande om jag inte hann läsa extremt mycket tex. Lyckades ganska bra med denna "känna-lugnet-ambition". Men det går nog att utveckla detta rätt mycket.

Jag tror att det är väldigt nyttigt och välbehövligt att dra sig undan och söka Gud i stillhet. Jag kan verkligen för egen del känna att bibelläsningen mår bra av det. Det blir så lätt för mig att jag läser ett visst bestämt avsnitt och jag är ganska dyuktig på att hålla i det (ganska extrem pliktmänniska som man är) men ändå kan jag ju missa hela berättelsen, hela poängen för att läsningen blir något jag ska bocka av och liksom göra varje dag...

Samtidigt kan jag känna att när man exempelvis bor själv finns det ändå ganska mycket möjligheter till detta även utanför retreaten så så annorlunda kanske det ändå inte är. Men det beror nog som sagt väldigt mycket på livssituation. Jag tänkte under helgen och när jag skulle förklara för mina kollegor vad jag skulle göra att "Oj, hur gör man en sådan här helg om man inte tror på Gud"?

Jag kan nämligen inte föreställa mig hur det är. Att inte tro på Gud alls. Däremot har jag tvivlat på både det ena och det andra genom åren och lär säkert fortsätta med det. Men tron finns där i grunden. Och kanske är det alla dessa funderingar, analyserande och perioder av tystnad/ensamhet som ändå gjorde att jag inte tyckte att retreaten blev så väldigt extrem. Kanske för att jag jämförde med hur jag kände efter mina 4 nätter långa vistelse i New York förra våren när jag i princip inte pratade med någon. Efter det var jag pratsugen vill jag lova.

Dock ska jag väl ändå erkänna att jag var först "ut". Man fick nämligen börja prata efter fikat och tagit sig ut på framsidan. Nummer två kom snabbt efter och reflektionerna efter helgen satte igång. Tänk vad olika man kan se på en helg trots att de yttre ramarna varit helt lika för alla.

Gemenskap i både tystnad men att ändå få dela sina tankar i samtal vänner emellan var väl ändå det jag kände mest längtan efter. O det som är så bra att jag ju får göra det titt som tätt. Även om det gärna får bli mer. Det är ju knappast mer stress eller ett mer fullspäckat schema man längtar efter. Utan gemenskap präglad av vila.

En annan sak jag tar med mig är att jag verkligen vill bo i ett hus som Marielund - fast närmare Stockholm city. Egna små rum, gemenskapsutrymmen, bönerum, kapell, stort kök etc. Att kunna dra sig undan men ändå verkligen dela livet. Vore så otroligt gött alltså. (och tro inte att jag har någon illusion om att ett sådant liv vore en dans på rosor)

Inser att det kommer bli svårt att fixa. Någon som vill skänka ett stort hus i närheten av Stockholm?

Kontentan av helgen är att jag är mycket nöjd.