En ung Jane Austen

I går kväll gick jag på "En Ung Jane Austen". Mina höga förväntningar på filmen infriades. Vacker miljö, långsamt utan att vara segt och så det där med kärlek förstås. Tur att jag satt jämte självaste Eken så jag kunde krama hennes arm när jag fick för mycket panik.

En fråga:

- är det bättre att ha fått uppleva sån där äkta omvälvande kärlek även om det slutar olyckligt?



Kan inte bestämma om jag blev lycklig eller vemodig av filmen. Å andra sidan kanske jag inte behöver bestämma det heller...

ps.I övrigt har jag ätit kurdiskt-turkiskt, lagat misslyckat storkok, fikat blåbärspaj, varit i kyrkan, shoppat och jobbat, helt enkelt mycket bra. ds.