Jesusmanifestationer

I lördags deltog jag i den stora gudstjänsten i Kungsträdgården. Tillsammans med typ 18.000 andra. Var inte med förra året men har noga följt det som skrivits både efter den och innan den här. Jag har ju en lite skeptisk läggning så det blev en utmaning för mig att inte ha synpunkter på allt och försöka att faktiskt inte överanalysera. Jag är definitivt inte för att sopa saker under mattan, mer att det för egen del faktiskt ibland kan göra att jag går miste om en massa positivt. Nåväl. Gudstjänsten i Kungsan var på det hela taget en positiv upplevelse. Framförallt det faktum att så många olika kristna traditioner var representerade! Det kändes underbart att samlas kring Jesus och inte för att vi typ är emot något.

Några funderingar...
- Flera av talarna var bra. Men tråkigt att det var så få kvinnor som syntes från scen. Mest överraskande var en av påvens predikanter :Raniero Cantalamessa. När han tyckte att vi skulle ge en applåd till Jesus kändes det inte vare sig konstlat eller överhurtigt.
- Gudstjänsten var i mitt tycke för lång. Hade läst innan att talarna hade 8 minuter var på sig. Jag kunde därför inte låta bli att klocka några av dem. Skytta pratade typ 15 sekunder för länge, Ekman 25 sekunder för länge. Så något annat måste det varit som tog tid...att göra en sån här gudstjänst kort känns iof som en näst intill omöjlig uppgift.
- Det kryper lite i min kropp när det blir för mycket nation och lite "kristdendomen ska åter bli statsreligion i sverige-vibbar". När sekulariseringen ska motverkas osv. Det beror ju verkligen på vad man menar med sekulariseringen. Det vi vill är ju att människor ska få möta Guds kärlek, inte att vi kristna ska få "inflytande" och att kyrkorna ska fyllas för att vi är ett "kristet land"... Jag tror ju att arrangörerna drömmer just om att människor ska få möte Guds kärlek och vilja bli Jesu efterföljare men det tycks ändå vara en hårfin gräns i retoriken ibland.

Jesusmanifestationen ifrågasätts ibland utifrån perspektivet att kristna borde göra något annat än att gå med plakat (det där med plakat kan man verkligen få lite anti-vibbar av) och detta kan jag hålla med om. Men att göra praktiska ting för andra behöver ju inte utesluta att man också firar en gemensam gudstjänst i hjärtat av Stockholm. Plus att jag själv kan känna att jag ibland måste rannsaka mig själv och vad det är jag är så rädd för när jag blir skeptisk. Själv hade jag båda kvällarna före Jesusmanifestationen varit ute och grillat pannkakor och hängt med massa sköna tonåringar i en av Stockholms stökigaste parker. Ni som brukar läsa här vet ju att jag älskar det. Ett annat sätt att i sin ofullkomlighet försöka vara Jesu fötter, öron, händer och ögon.

Jag vet vilken av "manifestationerna" jag gillade mest. Men det betyder verkligen inte att jag inte gillade den andra.