Signalfel i kyrkorna?

I en gästkrönika skriver Anders Sjöberg, från EFS om en kyrka som alltför ofta döljer saker. Som inte vill prata om Jesus som vägen till Gud, som enbart talar nutid men glömmer hoppet.

I samtal med människor i ledande ställning i våra kyrkor och samfund har jag överraskats av att det ibland näst intill självklart konstateras att Jesus inte är enda vägen till Gud. Jag håller med dessa vänner att det allmänna mänskliga sökandet efter Gud är viktigt att bekräfta. Det är djupt bibliskt, men det är inte bibliskt att "tiga med vad vi sett och hört", att "hos ingen annan finns frälsningen".

Jag rekommenderar läsning.

Det får mig att tänka på alla gånger som strategin varit att locka människor med allt möjligt för att de ska komma till kyrkan. Genom att tona ner, inte säga namnet Jesus osv. Jag har självt säkert tänkt såhär. Det är bara så märkligt.

Det är att lura människor att inte svara på de frågor som ställs. Eller undanhålla det som kan verka obekvämt. Men det är såklart samtidigt en risk i att svara på frågor som inte ställs. Eller att uttrycka saker på ett konstigt sätt... såkart. Jag påminner dock mig själv om att inte vara så rädd.

Jag har ju funnit Kristus.

(Eller som den kloke kommentatorn nedan säger: Kristus har funnit mig)