Att vakna upp ur naiviteten

Jag tror att vissa saker kommer man alltid minnas. Självklart de stora personliga tingen men också många händelser som man inte riktigt förstår varför de satt så djupa spår.

Jag börjar fortfarande gråta varje gång jag hör något nytt om Lars Ferm/Lars-Inge Svartenbrandt. Blir helt bedrövad av sorg när jag hört att han begått nya brott. Senast nu innan påsk. Jag tror att min barnsliga naivitet fick sig en av de allra första och största törnar relaterat till honom.

För ett antal år sen (när?) han hade blivit frälst, kom ut ur fängelset och började om med en ny familj. Jag tyckte att det var så fantastiskt och läste intervjuer i typ tidningen Petrus. Tänkte att det verkligen är sant: Gud kan verkligen förändra människor.

Så kom då dagen när det visade sig att det inte höll. Jag blev helt förkrossad. Kunde inte tro att det var sant. Han hade ju blivit kristen och befriad? Men han kunde ju fortfarande säga att han ångrade sig och misstag och återfall kan ju ske (det hade man ju hört mängder av berättelser om). Men det kom aldrig. Jag vet fortfarande inte om hela "grejen" var ärligt menad.

Men jag vet att jag alltid kommer minnas känslan av besvikelse. Men att jag ändå alltid kommer fortsätta att tro och men framförallt hoppas på att vi alla kan förändras. Att Guds nåd räcker.