Kombo-liv
Igår träffade jag min fd. kombo Hanna. Vi kom fram till att det typ är 5(!) år sedan vi bodde ihop. På sätt och vis känns det som en evighet men ändå precis som nyss. Eftersom jag tyvärr inte träffar Hanna så ofta så blir jag nostalgisk över vår tid på Dr Westrings gata i Göteborg när vi ses. Över de nedsuttna Bruno Mattsson fåtöljerna, över hur vi trodde att det kunde finnas ödlor i ventilationen (eftersom det ramlade ner ett ägg) och därför tejpade igen luckan, över hur killen vars lägenhet vi hyrde pyntade upp den rejält innan vi flyttade in (och hur vi fick rita upp en karta över allt så vi skulle komma ihåg vart vi skulle ställa grejerna när året var till ända), russinmuffins, myskvällar framför tv:n, någon som väntade när man kom hem.
Efter att i princip har bott själv sedan dess längtar jag stundtals efter att dela mitt boende med fler. Har absolut behov av att vara själv och inser att det finns problem med gemensamt boende, i grunden trivs jag ju bra. Men samtidigt är det något som känns djupt fel med att vi alla (okej, överdrift) sitter själva i våra (små) lägenheter. Att dela gemenskap, mat och varandras liv ännu mer. Just nu tänker jag såhär, hur tänker du? Glorifierar jag det gemensamma boendet?
Vill avsluta med en bild på Hanna och hennes dotter Alice från daten med dessa tu hemma hos Elliot (och Sandra såklart).
posted by Julia @ 9/18/2008 05:51:00 em
5 Comments:
ja, jag tycker nog du tar i lite väl. Jag bor med fem killar på typ 30m2 och det fungerar bra men jag hade inte haft något emot egen toalett.
jag är helt med dig. gemensamt boende är verkligen något man borde tänka över både en och två gånger, och kanske inte bara under unga år. finns otroligt mycket positivt med kollektivboende, inte minst att sveriges stora folksjukdom ensamheten till viss del botas av det. dessutom får man ju tänka bortom sitt ego för att det ska funka. å andra sidan är det väldigt skönt att kunna få va själv när man vill, därför tror jag på att ha ett eget rum i kollektivet. men jag är helt klart för.
Jag har provat på både att bo själv, i kollektiv och kombo, och jag skulle nog säga, även om det ibland händer att jag skulle vilja vara envåldshärskare i mitt hem, att jag skulle skrumpna ihop och dö om jag var tvungen att bo själv. I mitt fall lindrar definitvit komboskapet den där storstadsensamheten som gör sig påmind allt som oftast. Jag håller dock med Klara om vikten av ett eget rum. Jag och kombon har inte bara det utan dessutom varsin toa/dusch! Det du Daniel! :) Man kan ju säga att det eliminierar en hel del strider... :)
Å Jullan, tyvärr tror jag inte du hann besöka min förra lägenhet något... om man säger så här, jag känner verkligen igen det där med att rita en karta över allt hehe.
Dörren står alltid öppen hos oss :)
Ca 60 av alla hushåll i Stockholm består visst av en person (källa: hört av min pappa på stort jippo med Vi-affärer).
Med det sagt - jag älskar att ha mitt eget boende, skulle bli galen av att bo i kollektiv! För min egen skull (och andras) har jag inte ens provat. Vill ha mina soffor, min odiskade disk, mina tysta stunder. Delat lägenhet med kompis har jag gjort, men gör helst inte om. I så fall ska det vara med någon jag valt att dela livet med.
Modellen jag förespråkar är i stället "Bullerby-modellen" - bo nära, kom förbi, ät om det finns mat, alltid överflöd av kaffe!
Skicka en kommentar
<< Home