Bröllop

Så då har man gift bort Bruno då. Det var ett fantastiskt roligt och fint bröllop och jag blev knappt inte ens speciellt bröllopsdeppig :). Min största prövning bestod i att inte börja gråta för mycket. Direkt när jag fick se Bruno gå nerför altargången i kyrkan så börjades det. hann blöta ner två papper (o då ska man ändå komma ihåg att jag VERKLIGEN försökte...) innan det var dags för mig att sjunga. Efter sången gick det bättre med prövningen och på utgångsmarschen var vi flera som sjöng plus att det då var mer avslappnat och mindre rörande än resten av vigseln (precis som det ska med andra ord). Bröllopsfesten innehöll en perfekt mix av tid för prat, tal, god mat, skoj och dans. Jag höll tal och när jag övade innan grät jag hejdlöst varpå jag fick lägga upp talet så att jag sparade det riktigt känslomässiga till slutet. Mycket riktigt kom tårarna då men jag skulle inte säga så mycket mer då. Folk verkade t o m tycka att talet var roligt och jag fick säga det jag ville :) Kändes bra att få avslöja lite lustiga saker om den kära bruden. Alltså... detta med att ha lätt för att börja gråta det kan vara väldigt stressande ibland.

Grattis till Helena och Henke!