sosse mer än kristen?
Lyssnar på Människor och Tro som idag inleds med ett inslag om Broderskapsrörelsen. Anna Ardin, pressekreterare på nämnda rörelse intervjuas och får frågan vad som kommer först, kristen först och socialdemokrat sen eller tvärtom. Jag tror knappt mina öron när jag hör henne säga (även om hon säger att det är svårt att svara på och att det hänger ihop) att politiken är det viktigaste. Hur kan man som kristen tycka att en partipolitisk identitet är viktigare...? Eller missförstår jag kanske?
Senare hör jag henne också säga att för att kärleksbudskapet faktiskt ska få genomslag så behöver man låta tjänstemän ta hand om de minsta som är mina bröder. Jag förstår visserligen vad det är hon vill diskutera men snacka om att hamna i andra diket. Att exempelvis ha skyhöga skatter som du faktiskt måste betala gör ju att du kanske inte behöver konfronteras med mammons makt i ditt liv och med att det verkligen kräver ett beslut att frivilligt ge av sina pengar. Att det svider men samtidigt mer så mycket större glädje och frid.
Hm...Känner mig för tillfället väldigt osossig och osugen på ett medlemsskap i Broderskapsrörelsen.
posted by Julia @ 11/13/2009 03:16:00 em
3 Comments:
Hej,
Att politiken, det vill säga vad vi gör för vår nästa i den här världen är högre prioriterat för mig än hur mycket man ber eller tror, och ett gott hjärta är en viktigare egenskap hos mina medmänniskor än hur de tror eller om och i så fall vilken Gud de tillber. Det innebär inte att en partipolitisk identitet går före min identitet som troende!
För mig går tro och politik hand i hand. Min politiska övertygelse bygger helt och hållet på kärleksbudskapet, så på så sätt skulle man lika gärna kunna säga att tron kommer först. Inom Broderskapsrörelsen finns det människor som hellre byter religion än parti, som hellre byter parti än religion och så ett stort gäng som aldrig skulle vilja byta varken det ena eller det andra oavsett hur mycket religiösa eller politiska ledare gör bort sig.
Här är förresten en förklaring till varför jag tycker att välgörenhet är mindre värt än välfärd: http://annaardin.wordpress.com/2008/11/26/stadsmissionens-syfte-och-mal-eller-valgorenhet-underminerar-valfard/
Det får aldrig blandas ihop med att man inte ska göra goda gärningar, men att förlita sig på att enskild givmildhet ska lösa strukturella orättvisor är naivt. Då handlar det om en inre frid hos givaren snarare än en rättvis värld.
Hej och kul att du hörde programmet!
en sak till, hur ska man tolka att du som (fd?) kristdemokrat känner dig osossig, är det bra eller dåligt, ovanligt eller vanligt för dig?
Nej, för mig är det (föga överraskande) inte speciellt jobbigt att känna mig osossig).
Intressant med dina kommentarer och att höra hur du tänker. Och det är väl kanske helt enkelt så att vi bara tänker olika. Jag anser inte heller att man kan skilja på religion och politik och att tron för med sig en massa politiska konsekvenser. Men jag tvekar inte att det är min identitet som kristen som (borde!)är det grundläggande och det jag aldrig kan tumma på. Att kalla sig kristen och vara beredd att hellre byta tro än parti ter sig för mig som en omöjlighet.
jag tror för övrigt inte heller att givmildhet ensamt kan lösa strukturella orättvisor. Tror dock inte heller på individuell kristendom. Dessutom menar jag att det finns en stor potential i att det kristna budskapet verkligen utmanar strukturer... om vi som kyrka verkligen tar det på allvar så skulle vi se stora ting. Vi har ju en utmaning i att verkligen försöka att gestalta Guds rike.
se också länk: http://jullans.blogspot.com/2009/06/for-ovrigt.html
Hälsningar,
Julia
Skicka en kommentar
<< Home