Jullan goes EFK

Jag är jätteglad och tacksam! På söndag ska jag bli välkomnad i min "nya" församling som jag vill känna och känner en stor kärlek till. Jag har visserligen betraktat mig som med ett tag nu men det blir ändå mer definitivt att verkligen vara med. (sen kan man såklart diskutera hela medlemsskapsfrågan och huruvida det är bra. Jag lutar dock åt att det ändå har många fördelar så länge man har "koll" på varandra och inte bara blir ett namn i en matrikel oavsett om man är aktiv eller ej). Har som en konsekvens av att jag funnit en församling begärt att gå ur min församling i Göteborg.

Detta innebär att jag nu blir medlem i ett tredje samfund. Växte upp i Pingst, gick över till Baptistsamfundet och nu EFK. Det känns inte det minsta dramatiskt. Det har talats en hel del om detta. Att detta med samfundsgränser blir mindre och mindre viktigt. Bland annat i samband med pastorer/präster som "bytt". Piensho, KG Larsson och nu Hedin. Men också märker man ju det i de kretsar man rör sig i. I min baptistförsamling var det verkligen inte många som tidigare hade varit baptister (förutom de som hade funnits med under lång tid.) Nej det var en blandning av människor utan församlingstillhörighet, pingstvänner, missionare, alliansare, svenskkyrkliga och Livets-ordare. Visst är det inte helt enkelt att komma från så olika håll. Men vem har sagt att det ska vara enkelt.

Gemenskapen med andra kristna är viktig, ja helt avgörande för mig som kristen. Vackert i all sin ofullkomlighet. Min kristna tro kan aldrig vara ett individualistiskt projekt.

---
(Sen att jag inte kommit dit hän att jag skulle kunna gå med i vilket som helst av Sveriges kristna samfund det är också sant och jag vet inte heller om det på något sätt är ett mål. Det finns ju trots allt vissa teologiska skillnader men det sköna är ju den samhörighet som man ändå till stora delar förmår uppleva. Trots allt som komplicerar.)