Sturmark, Swärd och den privata sfären.

EFK-ordföranden Stefan Swärd, som jag med stor glädje lärt känna en del på sista tiden och vars blogg seglat upp som en av favoriterna skriver idag med Christer Sturmark på DN debatt. De försvarar den föreslagna Lund-rektorn Per Erikssons rätt att inte bli ifrågasatt som rektor för sin tros skull. Något jag självklart håller med. Gillar dock inte artikeln. Jag förstår att den såklart hade sett annorlunda ut om Swärd eller Sturmark skrivit under själva men ändå. Tycker den andas alldeles för mycket av Humanist-agenda att tron ska hållas privat i stycken som

Det skulle till exempel vara oacceptabelt att en rektor ifrågasatte modern naturvetenskaplig forskning för att den hamnar i konflikt med en snäv och bokstavlig tolkning av Bibelns skapelseberättelse.

Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet.

I ett sekulariserat och liberalt samhälle av svensk modell är det nödvändigt med tydliga principer för hur vi bör leva sida vid sida, med olika livsåskådningar och etiska värderingar. Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata.

Jag kanske överdriver känslan? För mig är påståendet att kristen tro tillhör den privata sfären en total omöjlighet. Kristen tro kan och ska inte förpassas till den privata sfären. Fast jag vet att humanisterna tycker det...

Jag anser inte att det är möjligt att likt någon slags schizofreni ikläda sig i olika roller, varav vissa är neutrala. Om det nu skulle existera någon neutralitet...

Jag har ställt några frågor på Stefans blogg så förhoppningsvis kan det leda till ett och annat klargörande. Vore för övrigt kul om du som läser detta och tolkar artikeln annorlunda/mer välvilligt hörde av dig!

Uppdatering: Stefan har skrivit ett nytt inlägg där han försöker besvara frågorna. Jag förstår mer om resonemangen bakom och tycker såklart att det är glädjande att Swärd inte anser att det går att skilja ut sitt kristna jag från något annat slags jag. Jag tycker dock att vissa frågeställningar kvarstår och min slutsats angående artikeln är fortfarande densamma, att jag tycker den innehåller alltför många olyckliga formuleringar (som handlar om allt annat än petitesser!) för att det ska kunna väga upp det som var syftet (som jag verkligen delar, protesterna mot rektorn är inget annat än helt bisarra).

En intressant debatt blev det hursomhelst på Swärds blogg, som så ofta nuförtiden.