sorg

Så… Här kommer då lite mer reflektioner från helgen. Känner ett enormt behov av att skriva av mig. På något sätt kändes det som spiken i kistan. Jag deltog på mitt åttonde riksmöte på raken. Örebro 2005 och Stockholm 2006 var väl iof inte några alltigenom muntra tillställningar, om riksmötet 2006 kan man läsa här.

Men nu var det liksom som att allt jag befarat blev definitivt. Hade jag inte haft min historia som KDU-medlem och hade inte KDU som förbund haft en så stolt historia hade jag idag knappats ens övervägt att bli medlem. Och det känns verkligen så tråkigt. För jag är verkligen ideologiskt sett helhjärtad kristdemokrat. Jag brinner för ett samhälle med gemenskap som ledstjärna. Dessutom finns mina största meningsfränder trots allt i ganska stor utsträckning inom förbundet.

Problemet är att KDU skärmar sig totalt från det arvet. Visionerna har gått från att vara ett ungdomsförbund som tar parti för de svaga, som sätter fattigdomsbekämpning och radikalt förvaltarskap på agendan, inte minst gentemot partiet. Nu är partiet betydligt mer progressivt. Och det säger ju liksom rätt mycket. Idag är strävan att bli både så nyliberala det går när det gäller ekonomisk politik samtidigt som det konservativa dragen odlas frekvent. Det är nationen och kungen. Men det är inte kristdemokrati. Vissa hävdar att de lägger förslag för att provocera. Men ursäkta mig så mycket, för vissa av oss skulle KDU kunna vara något mer än en lekstuga. För oss betyder det faktiskt något vad KDU tycker. Vi har lagt ner vår själ i detta förbund.

Det är inte kristdemokrati med strävan efter mer stängda gränser. Det är inte kristdemokrati med ”tredje gången gillt”. Vi har liksom en ideologi. Framförallt har vi den gyllene regeln. Det märks inte.

I ett ungdomsförbund handlar det om att ge och ta. Ska de falanger som finns kunna leva sida vid sida fordras respekt. Därför röstar man på människor man inte tycker likadant som men som man tycker gör ett bra jobb. Trodde jag. Och Gjorde jag. Men de senaste åren handlar det bara om att få bort de oliktänkande. Visst kan jag eventuellt förstå att jag o Marlene uppfattades som så provocerande att vi skulle bort till varje pris förra året. Det hela blir dock väldigt tydligt när man betraktar att vi bara några år innan hade en förbundsordförande med i princip samma åsikter, fast det är klart, att jag kallar mig feminist och principiellt är motståndare till monarkin hör ju iof kanske till saken ;)
När nu Steven röstades bort blev det hela bara föööör mycket. En så otroligt duktig kille som har all potential i världen som politiker. Ingen feminist eller vänster-stämplad person. Men han är engagerad i miljöfrågor och värnar vargen. Och det går ju inte…tydligen. Det är dock deras förlust och inte Stevens. Jag är övertygad om att vi och partiet kommer få se mycket av honom framöver.

Alltså, jag mår fysiskt dåligt. Över hur vi behandlar varandra. Över att se vissa människor jag suttit i styrelser med förändras så totalt. Förut var det respekt som gällde och vi tyckte lika ibland och olika ibland. Nu byts det sida, allt för den egna vinningens skull. Men säg mig, vad är en position värd om du inte kan se dig själv i spegeln och med stolthet kunna säga att jag står för det jag gör, jag följer mitt samvete och det får bära eller brista. Tycker folk om det jag gör så må det vara bra men jag måste vara sann mot mig själv.

Jag tror att de som startade KDU en gång i tiden skulle vara otroligt ledsna om de hade besökt riksmötet i helgen. Lika röstetal i omröstning om språktest, fortsatta krav om sänkt bensinskatt, och kraftigt sänkta socialbidrag. Varför ska en socialbidragstagare få se på Tv och använda telefonen liksom? KDU på 70-talet, kom tillbaka. Eller KDU för några år sen, kom tillbaka.