Trygghetsbehov

Det är alltid en svår balansgång mellan trygghet och tråk. Jag tänkte speciellt på det igår när jag var på en liten avskedsfika hos min vän John i Huskvarna. Han ska bege sig till London, vet inte vad han ska jobba med och vet inte hur länge han ska stanna. Så skulle jag aldrig våga göra. Fast jag skulle önska att jag vågade. Jag blir ju ap-stressad av att inte veta vad jag gör om ett halvår, vill helst se en planering för mitt liv de närmsta åren och tänker ut "worst-case-scenarios" för allt och inget. Samtidigt så lockar det ju mig inte heller om allt blir för förutsägbart, jag skulle nog tycka att det var små-läskigt med en fast anställning, att bo på ett litet ställe där jag känner till alla osv. Lite lätt ambivalent sådär. Iof inte särskilt förvånande.