"jag känner mig inte underordnad"

Har de senaste dagarna återigen blivit upprörd på vad jag uppfattar som en ofantlig brist på perspektiv. Det känns nästan som att unga tjejer som ligger till höger inom politiken prisas om de starkt tar avstånd från feminism med argument som "Jag har aldrig blivit diskriminerad" eller "Jag vägrar att underordna mig och så länge jag vägrar det finns inga orättvisor". Det tycks som att feminism vore ute, "vi har ju kommit så långt". Hur långt vi har kommit i Sverige kan man till att börja med ifrågasätta men det är inte detta som främst gör mig upprörd.

Jag blir upprörd för världen är större än Sverige. Hur man kan hävda att det inte finns strukturer som missgynnar kvinnor när man ser ut över världen är för mig fullständigt obegripligt. Kvinnlig omskärelse, våldtäckt som stridsmedel, kvinnor som inte har någon talan, inte får utbilda sig, köps, inte kan säga nej till sex osv. Skulle detta vara uttryck för individuella problem som vi löser genom att typ införa marknadsekonomi?

Jag kallar mig fortfarande för feminst. Det gör jag inte för att jag inte inser problemen med ordet eller för att jag själv upplever mig som ständigt diskriminerad. Jag gör det för att jag anser det vara en naturlig konsekvens av hur det ser ut runt om i världen. Dock tycker jag inte det viktiga är etiketten, feminist eller inte. Det viktiga är att vi ser och försöker göra något. Jag borde göra mer.