Det var som om någon...

...ville utmana mitt tålamod och hur pass nedlåtande syn jag kan ha på andra människor idag. På tågresan hamnade jag nämligen bokstavligen insprängd i ett sällskap bestående av 5 medelålders par som hade varit och roat sig i Stockholm. Vissa i sällskapet var redan fulla när tåget började rulla vid kvart över fyra. Värre blev det. Det var mängder med öl, vin, glögg och whiskey. Det var skrän, snus, tantskratt och helt idiotiska diskussioner. Mannen som satt i mittgången över mig retade upp mig så till den milda grad. Han ringde sin dotter och sa att hon inte fick vara ute en stund längre än 11. Jag kände att jag hoppades att hon skulle trotsa sin pinsamma pappa. Flera gånger försökte hans fru tysta honom lite eftersom hon väl såg ogillande blickar i ögonvrån eller tog konduktören på allvar när han sa till dem att dämpa sig. Till saken hör att många, inkl jag själv mår riktigt illa på x2000. Doften av vin, öl och snus kombinerat med allmänt tjo och tjim underlättar inte direkt.

Jag insåg att de skulle av i Skövde. Jag tror inte jag hade stått ut en minut till.
När de gick av vände sig ovan nämnda mittgångsgranne till mig och sa
"Ska du vidare?"
"Ja"
"Skönt att vi går av nu va?"
"Skojar du eller?, Lätt det bästa som hänt idag"

Jag hade inte ett uns av humor i rösten. Hela sällskapet blev paffa. Hoppas de inte gjorde som de tänkt: ta en taxi för att hämta upp ungarna och sen åka till ett av paren för att fortsätta festandet.

Jag tog upp telefonen, ringde till Mamma och Pappa och tackade dem för att de aldrig varit fulla.
Jag kommer säkert skämma ut eventuella framtida mina barn på massa vis (iallafall enligt dem själva) men iallafall aldrig såhär.