Om skolkyrkan

Via Loggbok - The Kristen upplevelse nås jag i två inlägg av nyheten och diskussionen kring ett rum som finns på Säveskolan på Gotland som används som andaktsrum och som är smyckat med kristna symboler. Detta har anmälts av förbundet Humanisterna, why am I not surprised? Både Christer Sturmark och Maria Carlshamre har besökt skolan och kämpar nu för fullt.

Det började med att en elev vände sig till skolverket för att få det prövat om det är förenligt med skolans värdegrund att ha ett sådant här rum.

Knut Stahle är en elev som är emot att skolkyrkan finns på plats.
"- Skolan ska vara en neutral plats, säger han. Jag tycker att man ska bedriva undervisning på ett sakligt och icke-argumenterande sätt."

Det finns mycket att säga om hela den här historien. Jag ifrågasätter för det första idén om en neutral skola. Jag tror inte på neutralitet i någon absolut mening. Men även om den är möjlig så anser jag inte att den är eftersträvansvärd. Jag tycker att skolan ska ha en tydlig värdegrund som bland annat tar ställning för människors unika, lika och okärnkbara värde. Sen är det klart att undervisningen ska vara saklig och uppmuntra till kritiskt tänkande. Samtidigt ska inte det ateistiska hela tiden trummas ut såsom det enda möjliga synsättet vilket jag ibland får känslan av att humanisterna definierar som neutralitet.

Om jag ska kommentera själva frågan om andaktsrummet/skolpräster:
Jag kan verkligen inte förstå vad problemet är. Argumentet att skolan ska bedriva undervisning på ett sakligt sätt står ju knappast i motsats till att skolan upplåter ett rum där människor, dessutom av olika religion, kan komma för att få tid för stillhet. I rummet kan de också möta företrädare för skolkyrkan som erbjuder eleverna samtal med tystnadsplikt. Finns det ett behov bland elever för detta är det väl utmärkt att kyrkan går in och erbjuder detta stöd. Finns det en efterfrågan av en plats för stillhet, bön och meditation dit elever kan vända sig på raster och efter skoltid, vad är problemet? Människor har andliga behov och ställer frågor om livets mening. Inte sällan söks svaren i religion, i sökandet efter en relation till exempelvis den kristne Guden. Jag vet att Humanisterna drömmer om ett samhälle där människor inte gör detta men sorry, det kommer aldrig att ske.