Om att dras till det man upprörs över

Trots att jag vet att jag kommer bli både arg, upprörd och beklämd över att ta del av litteratur, artiklar, ljudfiler och inte minst bloggkommentarer om kvinnlig underunrdning så slukar jag allt som kommer i min väg. Människor som bryr sig om mig säger: "Men Jullan, LÄS inte, du blir ju bara ledsen". Men jag kan inte låta bli, måste ju "lära känna" det jag ser som min kamp. Måste läsa "Wild at heart", måste lyssna på "bibelundervisning" om hur hemsk feminismen är, måste ta diskussionen, måste...

Åh, vad jag ibland önskar att det var en annan kamp som låg på mitt hjärta, det vore sannerligen lugnare. Men om jag tror att något är rätt då måste jag ju fortsätta kämpa för det? Även om det innebär mycket blodrusningar, tårar och motstånd. Vad är det annars värt?

Jag funderar vidare medans jag beger mig till skön bassäng o varm bastu med några fantastiska kollegor.